En karl för sin krona – En karl för sitt skärp

Jaha, nu har kungen bestämt sig för att sätta sig ner med pressen för att berätta sin bild av det hela – vad nu det ”hela” är. Det gick tydligen inte att vända blad, det som hände för 20 år sedan ska tydligen upp till ytan, diskuteras, debatteras. Twitter kokar: Republikaner kastar sig över kungen som fotats eller inte fotats på nattklubb för tjugo år sedan, Rojalisterna kan å andra sidan ondgöra sig över att Juholt har ett piratkopierat skärp.

Jag är inte någon bättre kålsupare, men har inte riktigt tiden. Känner mig inte så fyndig. Bestämmer mig istället för att lyssna på Anna König Jerlmyr i P4 kl 17.00 om Stockholms stads satsning på förebyggande arbete när det gäller droganvändning bland unga. Intressant och viktigt.

Sitter och retar upp mig på Peter Althin

Alltså, jag försöker verkligen att komma ut som republikan. Mitt tidiga resonemang om att kungahusets funktion (att vara den sista utposten mot kommunismen) är alldeles för viktig för att överge i ett socialistiskt land som Sverige, har tunnas ut steg för steg under den blå regeringen. Och det är väl vackert så. Det är idag mer frihet och mindre kollektivism – nåja, vi är på rätt väg i alla fall, reformer tar tid och Rom byggdes inte på en dag.

MEN, varje gång jag ser och hör Peter Althin och andra republikaners ilska över det i deras ögon odemokratiska statsskicket, så händer någonting konstigt; jag tvekar. Det är självaste Republikanska föreningen i sig som får mig att våndas. Kan jag vara vänner med dom som är vänner med mina ideologiska trätobröder? Ja, förvisso, det går ju i andra frågor. Jag slutar inte äta grönsaker bara för att jag inte håller med vissa veganer om att kött är mord. Och jag cyklar ibland trots att jag tycker kärnkraft är bra och därmed ogillar miljöfanatiker som tycker att endast vatten, sol och torv duger som värmekälla. Och jag har ju faktiskt vänner som är vänner med Sverigedemokrater…eh, nej det har jag nog inte. Just där klämmer skon.

Så, en vädjan, stäng in Peter Althin så jag kan komma ut. Det börjar bli ensamt och tråkigt här inne i den kungliga garderoben.

Om monarki – Det var bättre förr

När jag var yngre var jag helt övertygad om monarkins fördelar. Det var ett nödvändigt kitt i det civila samhället där den allt mer allomfattande staten fråntog människor värdighet, valfrihet och möjligheter. Det var en sista utpost som kunde verka som en fyrbåk mot socialismen. Odemokratiskt. Visst! Inte helt optimalt givet en helt tom karta där vi kan rita upp samhällskontrakt och maktfördelande centra. Men jag tyckte att det var värt det för att inte slukas av det kollektivistiska mörkret som socialismen innebär.

Sedan tyckte jag förstås att blinget och de roliga kostymerna, den anakronistiska titulaturen och alla mystiska koderna var fräcka, mest för att jag inte förstod dom, men det kan man förstås ha även med andra statsskick. Personkult kommer aldrig att bli omodernt, mest för att det är kul och fascinerande. Det gäller för både liberaler och konservativa. Aldrig har jag mött så mycket persondyrkan som inom den nyliberala umgängsekretsen. Det ligger liksom i sakens natur. Människans gärningar, snarare än metafysiska betingelser eller antaganden smäller ganska högt för en syn som hyllar äganderätt och avskyr kollektivism.

Men åter till bloggposten om monarkin. Funktionen var faktiskt det primära i mina tankebanor…. Och det är här det märkliga inträffar. Nu börjar jag faktiskt tveka och tänker att vi kanske kommit så långt i vår kamp mot socialismen att funktionen som kungahuset hittills upprätthållit kanske inte längre behövs. Det har förstås med nedmonteringen av det socialistiska samhället att göra, snarare än om kungahuset är populärt eller inte. Frågan är om det är vi som inte längre behöver kungahuset, eller om det är kungahuset som inte längre tjänstgör som vakthavande ceremonimästare med rätt och kraft att samla trupperna. Kanske behöver vi inte längre fyrbåken nu när natten förbytts till gryning. Vad tycker du?

Oavsett: Kuddarna är jättesnygga i soffan: Köp dom från Vita Unika här.