Vår tids stora ritualer

Sociala medier har verkligen förändrat allt, eller kanske mer rättvist, de återspeglar anpassningsbart samhället när det förändras – oerhört effektivt. Det här visar sig i våra offentliga ritualer. Förut hade vi ”lumpen” och ”föda barn”, som vi var tvungna att genomlida, men med de sociala medierna har våra sociala ritualer förändrats i grunden. Processerna sker i realtid.

Nu sitter vi inte längre vi köksbordet och tittar på framkallade kort, vi chattar på MSN eller FB och visar bilder i realtid eller via Flickr. Hur det ska sluta vi vi inte riktigt ännu. Det första virtual reality-bröllopet är inte här, men det kommer helt säkert (nej, WoW-bröllop räknas inte, sorry). Missuppfatta dock inte detta som ett föraktfullt inlägg om att det var bättre förr. Tvärtom, den här verktygslådan gör oss rikare. Jag konstaterar bara att världen är annorlunda och att du är mitt i den världen.

Gårdagens nyhet att Victoria och Daniel väntar barn är stort både för dom – men också och många andra. Kungligheter har alltid levt ett offentligt liv. Skillnaden är att nu gör vi alla det – om vi vill. På det viset gör sociala medier oss alla till världens centrum. Nyheten går numera inte bara ut via kyrkbacken, vi får via nätet en återkoppling som inte varit möjlig tidigare.

Barnaväntandet är tillsammans med giftermålsprocessen och husletandet ett av våra tiders stora offentliga ritualer som vi genomlider med vänner och bekanta, på facebook och twitter. Allt blir genomlyst. Frågan är hur det påverkar oss och våra ritualer och traditioner, det ska bli intressant att följa.

Grattis Victoria och Daniel!

Hovligt fjäsk eller inte, detta måste naturligtvis kommenteras: Till de blivande föräldrarna: Grattis, eller rättare sagt ”Spännande”! Jag sällar mig till kören. För ni och alla andra som föder barn i Sverige har en fantastisk tid framför er, med många tårar, skratt och oro.

Till Daniel och Victoria: Förhoppningsvis har ni tänkt igenom detta nog, ni verkar vara kloka och eftertänksamma människor. För det är en stor sak. Det är inte alltid så lätt att föda och vänta barn, och pressen på er kommer att vara desto större. Det gäller förstås både barn, jobb och husköp. Jag hade tur, för jag älskade min son direkt när första locken syntes. Det omedelbart när jag såg den där lilla kroppen med den rektangulära munnen, barnet som precis förlösts med kejsarsnitt och som skulle kallas Jack.

Samtidigt tar vi ofta barn för givna, och lyckan som kommer med den. Efter att ha jobbat med barn och sett barn med olika diagnoser, föräldrar som inte känt någon verklig anknytning till sina barn, har jag dubbla känslor inför föräldraskapet. Jag vill inte vara en dysterkvist, men påminner om att ni måste jobba med dessa känslor i offentlighetens ljus. En offentlighet som förväntar sig strålande lycka – allt annat vore en besvikelse. Ta därför hjälp av vänner och våga vara glada, men också rädda, svaga och arga om det behövs – det är ofta en balansgång mellan lyckorus och realitet. Jag vet hur sårbart det är, så låt oss (inkluderat denna blogg förstås), belysa er väg, men låt oss rikta lampan lagom skarpt utan att blända.

Edit: Under Aftonbladets artikel av Herman Lindqvist såg jag en härligt opassande produktplacerad annons från en familjejurist med uppmaningen: Ensam Vårdnad om Barn? Vad gäller om Barnens försörjning? 20 år med Vårdnadstvister.

Läs mer i den bländande pressen här, här, här och här.

Arvssynd eller ej – Varför inte konstera det uppenbara

Jag blir snarare rörd än skakad när jag läser hovets senaste pressmeddelande om Silvias familjs förflutna, angående den utredning som Erik Norberg har upprättat. Rörd och lite lätt illamående. Varför undrar jag, låter man familjen ta så stor plats i ens liv att det ska tvättas innan det visas upp. Det känns lite beklämmande att det ska vändas och vridas på alla fakta, läggas till rätta. Jag förstår att familjehistorien är känslig under ens uppväxt, jag var själv väldigt ambivalent till mina uppväxt till och med när jag började studera på universitetet och tänkte mer på yta än innehåll. Det tog dock inte länge innan jag kom ner på jorden och insåg att yta lätt spricker.

Kära Silvia, ingen människa är rakt igenom ond eller god. Det är bra att hovet nu har forskat i familjens historia med hjälp av en erfaren forskare. Men försona dig ännu hellre med tanken på att vi inget vet om våra föräldrar. Vi minns dem som goda, men det förhindrar inte att de också kan ha begått misstag. Ja, det väl gott så, att din far gav tre tomter och ett plantage till fabriksägaren som tvingades i landsflykt. Kanske gjorde han allt rätt enligt den tyska lagen (som då var bizarr i sig). Men ännu hellre, varför inte bara beklaga det sorgliga i att det hela kunde hända – och varför inte önska, och arbeta för – att det aldrig ska hända igen.

Pressetik även på ledarplats

Idag skriver Christer G Wennerholm ett bra inlägg med ett tips om Sigfrid Leijonhufvuds artikel på Second Opinion.

Handlar om pressetik. Intressant med tanke på dagens debatt i bland annat Svd. Såg ett längre inlägg även från intressanta Mary X Jensen som har bloggen ”Mina Moderata Karameller”. Läs inlägget här.

En karl för sin krona – En karl för sitt skärp

Jaha, nu har kungen bestämt sig för att sätta sig ner med pressen för att berätta sin bild av det hela – vad nu det ”hela” är. Det gick tydligen inte att vända blad, det som hände för 20 år sedan ska tydligen upp till ytan, diskuteras, debatteras. Twitter kokar: Republikaner kastar sig över kungen som fotats eller inte fotats på nattklubb för tjugo år sedan, Rojalisterna kan å andra sidan ondgöra sig över att Juholt har ett piratkopierat skärp.

Jag är inte någon bättre kålsupare, men har inte riktigt tiden. Känner mig inte så fyndig. Bestämmer mig istället för att lyssna på Anna König Jerlmyr i P4 kl 17.00 om Stockholms stads satsning på förebyggande arbete när det gäller droganvändning bland unga. Intressant och viktigt.

Sitter och retar upp mig på Peter Althin

Alltså, jag försöker verkligen att komma ut som republikan. Mitt tidiga resonemang om att kungahusets funktion (att vara den sista utposten mot kommunismen) är alldeles för viktig för att överge i ett socialistiskt land som Sverige, har tunnas ut steg för steg under den blå regeringen. Och det är väl vackert så. Det är idag mer frihet och mindre kollektivism – nåja, vi är på rätt väg i alla fall, reformer tar tid och Rom byggdes inte på en dag.

MEN, varje gång jag ser och hör Peter Althin och andra republikaners ilska över det i deras ögon odemokratiska statsskicket, så händer någonting konstigt; jag tvekar. Det är självaste Republikanska föreningen i sig som får mig att våndas. Kan jag vara vänner med dom som är vänner med mina ideologiska trätobröder? Ja, förvisso, det går ju i andra frågor. Jag slutar inte äta grönsaker bara för att jag inte håller med vissa veganer om att kött är mord. Och jag cyklar ibland trots att jag tycker kärnkraft är bra och därmed ogillar miljöfanatiker som tycker att endast vatten, sol och torv duger som värmekälla. Och jag har ju faktiskt vänner som är vänner med Sverigedemokrater…eh, nej det har jag nog inte. Just där klämmer skon.

Så, en vädjan, stäng in Peter Althin så jag kan komma ut. Det börjar bli ensamt och tråkigt här inne i den kungliga garderoben.

Om monarki – Det var bättre förr

När jag var yngre var jag helt övertygad om monarkins fördelar. Det var ett nödvändigt kitt i det civila samhället där den allt mer allomfattande staten fråntog människor värdighet, valfrihet och möjligheter. Det var en sista utpost som kunde verka som en fyrbåk mot socialismen. Odemokratiskt. Visst! Inte helt optimalt givet en helt tom karta där vi kan rita upp samhällskontrakt och maktfördelande centra. Men jag tyckte att det var värt det för att inte slukas av det kollektivistiska mörkret som socialismen innebär.

Sedan tyckte jag förstås att blinget och de roliga kostymerna, den anakronistiska titulaturen och alla mystiska koderna var fräcka, mest för att jag inte förstod dom, men det kan man förstås ha även med andra statsskick. Personkult kommer aldrig att bli omodernt, mest för att det är kul och fascinerande. Det gäller för både liberaler och konservativa. Aldrig har jag mött så mycket persondyrkan som inom den nyliberala umgängsekretsen. Det ligger liksom i sakens natur. Människans gärningar, snarare än metafysiska betingelser eller antaganden smäller ganska högt för en syn som hyllar äganderätt och avskyr kollektivism.

Men åter till bloggposten om monarkin. Funktionen var faktiskt det primära i mina tankebanor…. Och det är här det märkliga inträffar. Nu börjar jag faktiskt tveka och tänker att vi kanske kommit så långt i vår kamp mot socialismen att funktionen som kungahuset hittills upprätthållit kanske inte längre behövs. Det har förstås med nedmonteringen av det socialistiska samhället att göra, snarare än om kungahuset är populärt eller inte. Frågan är om det är vi som inte längre behöver kungahuset, eller om det är kungahuset som inte längre tjänstgör som vakthavande ceremonimästare med rätt och kraft att samla trupperna. Kanske behöver vi inte längre fyrbåken nu när natten förbytts till gryning. Vad tycker du?

Oavsett: Kuddarna är jättesnygga i soffan: Köp dom från Vita Unika här.