Prinsarna på slottet

…av Christian Partos. Står på Stora Torget i Norrtälje.

En diktator är på väg att falla

Vägen till frihet är sällan rak, ibland ser man inte ens vägen för alla offer som maktens röst och kulor skördar. Så var det i Irak, så var det i Tunisien, Egypten och så är det fortfarande i Libyen. Hopp finns dock, en väg stakas ut med hjälp av Nato och vänner av demokrati. Idag och de närmaste dagarna utkämpas de sista striderna om Tripoli. Det kan sägas mycket om nationell suveränitet, det kan aldrig vara rätt av en ledare att begå brott mot det egna folket eller så fundamentalt bryta mot de mänskliga rättigheterna. Då måste omvärlden protestera. Det som känns bra idag är att vi inte stod bredvid och såg på utan deltog i den demokratiska kampen.

Jag ser detta som ett tydligt tecken på att internationell intervention kan göra stor nytta i kampen för mänskliga rättigheter. Att bojkotta länders export ger ofta friare spelrum för diktatorerna att kontrollera oppositionen än att faktiskt vara ett aktivt stöd i demokratiarbetet, i sista hand även med vapenmakt om det behövs för att spara människoliv. Att säga att vissa länder inte skulle kunna hantera demokrati utan förfalla är bara en undanflykt för att inte göra någonting alls. Vi är inte så olika även våra länder har olika kulturer och olika historia. Vi vet inte hur det Libyska folket väljer, eller ens om de kommer att få välja, klansamhället är fortfarande starkt. En sak är dock säker: Folket i Libyen vill ha fred, precis som vi.

Läs mer i: SvD,

Nu kommer regnet

Lördag idag. Jag lyssnade inte på Fredrik Reinfeldts sommartal i år, Gustavsberg ligger tyvärr lite långt bort om man bor i Norrtälje. Men tidningarna har rapporterat så det blir kvällsläsning. SvD rapporterar om en statsmans framträdande. Med tanke på världsekonomin så är det så det skall vara, det är inte läge för ”hä hä” och ”häpp häpp”. Jag gjorde i alla fall en liten insats – Jag slog en signal till Nobinas tipstelefon och sa att de hade 500 extra passagerare att vänta.

När regner faller så planterar Anneli om ett par blommor, ”Mor och dotter” tror jag att det är. Jag sitter och skriver och tänker på hur lyckligt lottad jag är. Kyrkklockan ringer. Det mesta av dagen har gått. Nu väntar middag, kanske ett glas vin.

Nytt matställe på Kungsholmen

Jag har ju ”halvlovat” mig själv att inte ta bilder på mat, men det är förbaskat svårt när det är såhär gott. Libanesisk mat serveras nu tvärs över gatan. Man väljer själv ”varmrätt” och därefter tillbehör. Jag undrade vad de rekommenderade och det slutade såhär. Jag är fortfarande proppmätt faktiskt. Stället ligger på Hantverkargatan, mitt emot Landstingshuset.

Vår tids stora ritualer

Sociala medier har verkligen förändrat allt, eller kanske mer rättvist, de återspeglar anpassningsbart samhället när det förändras – oerhört effektivt. Det här visar sig i våra offentliga ritualer. Förut hade vi ”lumpen” och ”föda barn”, som vi var tvungna att genomlida, men med de sociala medierna har våra sociala ritualer förändrats i grunden. Processerna sker i realtid.

Nu sitter vi inte längre vi köksbordet och tittar på framkallade kort, vi chattar på MSN eller FB och visar bilder i realtid eller via Flickr. Hur det ska sluta vi vi inte riktigt ännu. Det första virtual reality-bröllopet är inte här, men det kommer helt säkert (nej, WoW-bröllop räknas inte, sorry). Missuppfatta dock inte detta som ett föraktfullt inlägg om att det var bättre förr. Tvärtom, den här verktygslådan gör oss rikare. Jag konstaterar bara att världen är annorlunda och att du är mitt i den världen.

Gårdagens nyhet att Victoria och Daniel väntar barn är stort både för dom – men också och många andra. Kungligheter har alltid levt ett offentligt liv. Skillnaden är att nu gör vi alla det – om vi vill. På det viset gör sociala medier oss alla till världens centrum. Nyheten går numera inte bara ut via kyrkbacken, vi får via nätet en återkoppling som inte varit möjlig tidigare.

Barnaväntandet är tillsammans med giftermålsprocessen och husletandet ett av våra tiders stora offentliga ritualer som vi genomlider med vänner och bekanta, på facebook och twitter. Allt blir genomlyst. Frågan är hur det påverkar oss och våra ritualer och traditioner, det ska bli intressant att följa.

Grattis Victoria och Daniel!

Hovligt fjäsk eller inte, detta måste naturligtvis kommenteras: Till de blivande föräldrarna: Grattis, eller rättare sagt ”Spännande”! Jag sällar mig till kören. För ni och alla andra som föder barn i Sverige har en fantastisk tid framför er, med många tårar, skratt och oro.

Till Daniel och Victoria: Förhoppningsvis har ni tänkt igenom detta nog, ni verkar vara kloka och eftertänksamma människor. För det är en stor sak. Det är inte alltid så lätt att föda och vänta barn, och pressen på er kommer att vara desto större. Det gäller förstås både barn, jobb och husköp. Jag hade tur, för jag älskade min son direkt när första locken syntes. Det omedelbart när jag såg den där lilla kroppen med den rektangulära munnen, barnet som precis förlösts med kejsarsnitt och som skulle kallas Jack.

Samtidigt tar vi ofta barn för givna, och lyckan som kommer med den. Efter att ha jobbat med barn och sett barn med olika diagnoser, föräldrar som inte känt någon verklig anknytning till sina barn, har jag dubbla känslor inför föräldraskapet. Jag vill inte vara en dysterkvist, men påminner om att ni måste jobba med dessa känslor i offentlighetens ljus. En offentlighet som förväntar sig strålande lycka – allt annat vore en besvikelse. Ta därför hjälp av vänner och våga vara glada, men också rädda, svaga och arga om det behövs – det är ofta en balansgång mellan lyckorus och realitet. Jag vet hur sårbart det är, så låt oss (inkluderat denna blogg förstås), belysa er väg, men låt oss rikta lampan lagom skarpt utan att blända.

Edit: Under Aftonbladets artikel av Herman Lindqvist såg jag en härligt opassande produktplacerad annons från en familjejurist med uppmaningen: Ensam Vårdnad om Barn? Vad gäller om Barnens försörjning? 20 år med Vårdnadstvister.

Läs mer i den bländande pressen här, här, här och här.

Inskolning på Montessori

Den här veckan är det, för mitt och många ändras barn, inskolning. Jag är alltid tudelad när det gäller sånt här: En del av mig får deja vu-känslor, eftersom mitt ex hade två barn som jag följde i utvecklingen. Den andra delen är nyfiken och nervös, nu är det dags för mitt eget barn att ta ett stort kliv.

Det nya är nu undervisningsformen. Vi har nämligen valt en Montessori-förskola. Det ska bli spännande, lärarna är engagerade och drivna.
Något som däremot kom som en ren överraskning var att de hade en inskolningsplan för J med endast EN timme om dagen, hela första veckan. Först tredje veckan var det full tid. Och då är J hela fem år…men kanske just därför. Måste fråga om detta. Vad tycker ni är en bra inskolning?

Uppdelad föräldraförsäkring – En bra idé!

Igår skrev fyra centerpartister en debattartikel om individualiserad föräldraförsäkring, ett förslag som vanligtvis hör hemma i vänsterpartiet under benämningen ”kvoterad föräldraledighet”. Det dröjde inte länge innan några väl insatta debattörer fick frossa i ideologisk retorik.

”De konservativa” är förstås ryggmärgsmässigt emot kvotering. ”Försäldraförsäkringen är till för barnet” menar till exempel Martin Edgélius på bloggen Konservativa tankar. Därigenom försvarar han ett statligt system som i sig övertrumfar familjens självbestämmandesfär.

”De liberala” är lika tvärsäkra på att ”alla ska få välja själv”. Marknadsliberalen Stefan Karlsson hävdar att Federleys förslag är förtäckt kollektivism då försäkringen utgår ifrån barnet – och skall den delas så ingår ett tvångselement som känns otäckt. Hagwalls blogg, som jag gillar, har liknande tankebanor (här). Jag håller med, men vad är det som är så självklart med denna heliga ko att den inte kan debatteras? Jag håller varken med Federley et al eller deras kritiker.

Visst har debattörerna ovan en poäng, ”staten” ska inte peta i hur föräldrarna väljer att ta ut sin föräldraledighet…och visst har Federley et als förslag brister då de vill pådyvla föräldrarna ledighet. Men visst måste vi kunna ställa krav på att de skattemedel som betalas ut används på ett klokt sätt, annars ska de inte betalas ut alls.

Jag råkar ha en annan åsikt och håller med federley et co om att något borde göras. Inte för att jag är besatt av att förändra grundmurade patriarkala könsstrukturer (snarare kollektivistiska grundstrukturer som kväver chanser), inte heller av särskilt altruistiska skäl.

Men jag tycker ändå att det är rimligt att vi skattebetalare har en individualiserad lagstiftning där bidrag prövas mot varje människas behov och där bidrag inte fördelas till ett kollektiv, här benämnt ”familjen”. Vad är det som säger att jag som skattebetalare skall vara tillfreds med att en klumpsumma pengar ska betalas ut till en ”familj” som sedan ska få planera med detta bidrag som passar dem bäst? Jag tror ibland att det finns en låsning i föräldraförsäkringsfrågan. Man ska inte tvinga någon att ta ut föräldradagar, men att ha kollektiva bidrag som det ska planeras med är lika fel.

Resultatet av en individualiserad försäkring blir kanske att staten aka skattebetalarkollektivet lägger sig i, det kanske till och med blir så att en del pappor känner sig tvingade att vara hemma med sina barn. Men so what? Vad är det som säger att vi skall ha föräldraförsäkringen som den ser ut idag ”för barnens” skull? Låt istället varje individ få sitt bidrag. Vill de ta emot det – Fine, vill de inte ta emot det – Fine.

Måndagsrörelsen hela veckan

Idag är det tjugo år sedan Gunnar Hökmark, Håkan Holmberg och Peeter Luksep höll det sista måndagsmötet och de baltiska länderna återfick sin frihet. De nämnda tre utgjorde, tillsammans med Andres Küng en oförtröttlig grupp som samlade ett stort antal människor under 79 sammankomster mellan 1990 och 1991. Idag är det en bra dag att hylla både dem och alla de som kämpade för friheten, en frihet som vi idag tar för given. Läs mer om minnesdagen och hur den uppmärksammas här.

Kanske hade de baltiska staterna lyckats säkra sin frihet även utan måndagsrörelsen och utan externt stöd, men de hade lika gärna kunnat stanna kvar under det ryska förtrycket som lydstater ytterligare ett femtiotal år. Sveriges officiella hållning lämnade en hel del att önska, något DN:s ledare påminner om idag. Som Edmund Burke en gång sa: Allt som krävs för att ondskan skall segra är att de goda inte gör något alls.

Därför vill jag också lyfta fram några av vår tids frihetskämpar. Några jag beundrar när det gäller våra egna insatser är Ewa Björling och Gunilla Carlsson. Frihandel parat med ett genomtänkt bistånd är nog så viktigt som vapeninsatser. Det finns förstås fler: Christian Holm, Eva Gustavsson, Jens Ahl, projektledarna på JHS som oförtrutet jobbar för att mänskliga rättigheter…Listan kan göras lång. De är vår tids hjältar.

Måndagsrörelsen finns inte kvar, men kampen för mänskliga rättigheter behövs fortfarande – för att stötta andra stater, andra dagar, alla dagar. Det finns otroligt mycket kvar att göra…tyvärr. Läs dagens Brännpunkt idag och inspireras. Frihet behövs överallt!

Andra som bloggat om detta: Caroline Zsyber, Lotta Olsson, Carl Bildt

05.55

Jack vaknar, får nya kläder, en kort tvätt, sedan iväg för att träffa sin mamma i Ledinge. Det är alldeles för tidigt för liten, men pendlarnöden har ingen annan lag än att gå upp tidigt…för tidigt. Tur att dubbeldäckaren kommer som den ska och levererar oss båda till mål 1 och mål 2. Stor dag idag för övrigt, J ska börja på en ny förskola. Nya vänner, nya rutiner, nya lärare. Det blir bra!